På sina första fyra album förlitade sig Ásgeir på sin fars poesi för texterna i engelska översättningar av hans mentor John Grant, men nu är det lagret uttömt. Istället sjunger han här sina egna texter, och upptäcker att det fungerar nästan lika bra.
Texternas poetiska anslag och naturromantiska årstidsmetaforer matchar det storslaget luftigt vackra i islänningens musik, som har blivit mjukare och lojt soulsvängigt med åren, särskilt i Against the Current med ödesmättad blåssektion och i Smoke med sin subtila tramporgel.
Att det är lite mer konventionellt är också den invändning man kan ha mot Julia, som i låtar som Stranger är för strömlinjeformad och inte är alls lika intensivt personlig som hans tidiga uttryck. Men ju högre Ásgeir kommer i tonerna desto vackrare är det, och allra mest gripande är drömska falsettstunder som Universe Beyond och titelspårets vemodigt Nick Drake-lika visa för akustisk gitarr och cello.
