Architecture In Helsinki är ett åtta personer starkt Melbourne-kollektiv som vägrar backa från något enda infall, hur sjukt det än kan te sig. Skulle de egna idéerna någon gång tryta bjuder de in hela bekantskapskretsen och därefter förbipasserande operasångare, positivhalare och byggjobbare, totalt 40 personer, som på In Case We Die alla fått bidra med idéer och ljud.
Ljud, ja. Föreställ dig alla instrument du kan komma på. De finns här. Tänk dig sedan en mängd andra saker man skulle kunna göra ljud på. Vinkelslipen till exempel. Inte sedan S.P.K. tog sin vinkelslip med sig till England för en Metal Dance i början av 80-talet har vi fått höra verktyget, som enbart finsmakare ljudmässigt förmår att särskilja från andra elektriska slip- och sågverktyg och som därför måste betraktas som en rare treat. Men Architecture In Helsinki tvekar inte att använda den. Intill en blåssektion så tight att Victor Brobacke gapar av avund.
Som hos Animal Collective hålls galenskapen ihop, vare sig de yttre ramarna utgörs av en vansinnesmix av X-Ray Spex och Little Nells gälla Rocky Horror-falsett, ideliga tempoförändringar, rytmer av en trasig cymbal alternativt en sousafon eller snällare Fleetwood Mac- och Bananarama(!)-lån.
In Case We Die är proppfull av oförglömliga melodier, visserligen oftast kraftigt kamouflerade, och när de i Maybe You Can Owe Me plötsligt närmar sig konventionell pop ska det nog framför allt ses som en deklaration av att Architecture In Helsinki kan. Men inte vill.
”Have I failed to impress you?”, undrar bandets grundare Cameron Bird i It’s 5!. Inte alls, min vän, inte alls.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
