När Andrew W.K. och hans polare E Payne, Gregg R och resten av grabbgänget ska partaja vill de partaja hårt. De brukar träffas hemma i Andrews tvåa i New York, och pluggar in sina gitarrer rakt in i stereons förstärkare – fast storebrorsan flera gånger har sagt åt dem att det bränner ut stärkaren. Vem bryr sig?
Sen sätter de på Dressed to Kill, spelar med i riffen och headbangar ett tag. Men Obituarys gamla trummis Donald Tardy, som har fått nöja sig med att hamra på soffbordet och sina knän, tycker att Paul Stanley är lite för subtil. ”Vafan, jag hajar inte va de sjunger om. Åsså går det inte att vråla Party Hard hela tiden.”
Det är nu farsans gamla partajmixade Happy Tape kommer till heders igen. Medan Jimmy Coup riffar loss kan Andrew och kompisarna slamdansa till Sweet, Sham 69, Motörhead och Exploited. Det är till och med okej att Abba och Bay City Rollers slinker med, bara man hinner med Gary Glitters samlade hits innan det är dags att avsluta förfesten.
Men då har det redan hunnit bli morgon, och den försiktiga polispatrullen som kallats till adressen hittar någon i sällskapet sovande i soffan och någon annan som talar i den stora telefonen. Men Andrew själv, han biter sönder ytterligare en blodampull och hoppar oförtröttligt runt i vardagsrummet. Oi, Oi, Oi!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
