Alf – Augustibrev

Dolores/Virgin
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2004)

"Jag har inte stått still sen jag lärde mig att gå, och jag är precis lika rastlös nu som då, jag har en annan frisyr och en ny medicin, men samma sätt att fly när allting gått över styr." Förra året väckte Alfs tidlösa och uppskruvade pophit Ser bara moln nyfikenhet som få andra, förutom den än vassare Mitt i Malmö City. När de nu funnits på varje välsorterad hårddisk i mer än ett år är förväntningarna högt ställda på hur mycket febrig energi och självklar pop som kan tänkas rymmas på fullängdsdebuten. 

Båda låtarna finns där, och det genererar automatiskt ett högt betyg. Bättre svenskspråkig pop har vi inte hört sedan Jakob Hellman och Joppe Pihlgrens storhetsdagar, eller åtminstone sedan Håkan Hellströms debut. Men trots Alfs försäkran om att fortsätta framåt, och trots att Augustibrev rymmer ett antal sympatiska låtar finns inget som matchar suggestionen i Alfs tidigare fullträffar. Den storögda hatkärleken till Stockholm i Gröna linjen, som utmed tunnelbaneresan station för station från Gamla Stan och söderut i bara farten träffsäkert till och med hinner placera Petter i Sofo, når nästan dit, men samtidigt är det tråkigt att upptäcka att Alf på flera spår trott att det varit nödvändigt att rensa bort sin skånska dialekt, sånär som på ett par svårutplånliga r-ljud, för att bli accepterad i huvudstaden. 

Alfs schlagerklingande Billy Bragg-pop i Hoppar högt faller hårt liksom titellåten väcker hopp, men när vi har slutat dansa andra hållet, andra hållet me', till dem och till våra gamla favoriter finns där en orolig känsla i magen att Alf redan har sina bästa stunder bakom sig.

Skivrecension.