När Royal Blood först kom fram för drygt ett decennium sedan var deras rock utanför genrens norm. En Johnossi-duo med trummor och överstyrd basgitarr var udda redan det, och med den sättningen och ett frihetligt sätt att hantera Led Zep-riffandet var de stenhårda, tuffa och ganska spännande.
Men genren har ett sätt att vilja strömlinjeforma sina pretendenter. Efter några år på arenascenen är Brightonduons femte album ett försök att återvända till ursprungets energi, ”men med fyra albums samlade erfarenhet”, som bandets trummis Ben Thatcher uttryckt det i engelsk musikpress.
Men det är ju just det där med erfarenheten. För trots ambitionerna har utmanandet och den genuina farligheten under åren ersatts av steroidsvällande muskler och inoljade poser, och sånt gör man sig inte av med så lätt.
Det går inte att förneka att låtar som titelspåret och Rear View Mirror har effektiva riff, eller att till exempel Ride har ett snyggt underliggande groove. De kommer att pryda sin plats på soundtrack till fotbollsspel som EA Sports FC 27, men är alldeles för generiska och anonyma för att motivera lyssning i andra sammanhang.
