Man får lyfta på hatten och applådera hur hundraprocentigt retro Sam Cookes barnbarn i The Womack Sisters låter. BG, Zeimani, och Kucha tillåter inte ett enda modernt inslag förstöra illusionen av 60-tal och soulens golden era.
Flera av spåren på The Womack Sisters är i mixade i punchig och underbar mono och när skivan spricker upp i stereomixar har de samma märkliga panorering som 60-talets tidiga försök med formatet. Tänk trummor helt till höger och en jättestark gurka och trombon som dominerar ditt vänsteröra så förstår du ungefär. Det enda producenterna inte vågat sig på är att låta basen kantra helt åt höger eller vänster. Tur – eftersom en sådan kantring känns ungefär som att ha lock för örat om man lyssnar i hörlurar. Lyssna på Wilson Picketts version av You Left The Water Running om ni inte tror mig!
Även instrument och reverb låter perfekt retro och systrarna sjunger precis som man förväntar sig, jättebra och utan moderna wailingexcesser. The Womack Sisters brist är låtmaterialet. Allt är snyggt och oklanderligt men här finns inte ett enda spår som är i närheten av farfar Cookes magiska låtar eller Dan Penns lika makalösa alster.
Jordnära och varma Me And My Sisters kommer närmast. Hade fler spår varit lika personliga och bra hade detta trots allt finfina album kunnat lyfta långt över retrohorisonten – kanske till och med upp över molnen där Sam Cooke vakar över sina barnbarn och alla oss andra.
