Närsomhelst kan vem som helst utropa vad som helst till Dada – det är liksom den grundläggande idén i den 100-åriga presurrealistiska konstriktningen. Med sådan logik kan man påstå att Holy Wave är jättemycket Dada bara genom att inte leva upp till något av dadaismens kännetecken – istället för slump och funna föremål utstuderat avvägda konstruerade verk, och istället för för nonsens genomtänkt kompetens.
Austinbandet förhåller sig avmätt distanserade med jazziga trumgrooves och loopade gitarr- och basslingor under vintagesynthars anspråkslösa melodiansatser och lånade röstfragment (sedär lite dada ändå). Det ger ett stiligt och självmedvetet konceptuellt intryck, mer som ett dyrbart galleriföremål än som kontroversiell och konfronterande utmaning
