Jason Pierce går in för landning. Äntligen har han läst om Babels torn – det är inte det fysiska avståndet till himlen som ger närkontakt med högre makter – och lämnar sitt spirituella kringflytande i rymden för att söka frälsning på jorden. Med Guds hjälp blir det ingen krasch, men markkontakten är inte särskilt graciös.
Amazing Grace är snabbt inspelad – en låt per dag och få pålägg – och rakt igenom rå och avskalad. En viktig, men mindre del av skivan är monotont hård och rundgångsstinn, som This Little Life of Mine och Never Going Back, där han lånar tillbaka av alla de uttalade Spacemen 3-tillbedjare som just den här månaden manifesteras av The Warlocks och Black Rebel Motorcycle Club. Annat är flippad soul eller ösigt Stoogesmalande som i det senkomna svaret på Crystals i singeln She Kissed Me (And It Felt Like a Hit).
Men oftare grubblar Jason Pierce kring Gud och frälsning i tystlåtna och finstämda visor, lika råa och nakna som skränexcesserna. Den vackra och moraliskt uppbyggliga Hold On – ”to those you hold dear” – är inget annat än en psalm, och även Oh Babyär en renodlad hymn med himmelskörer och stråkmaskiner.
Det religiösa temat genomsyrar Amazing Grace, som i enlighet med sin titel framför allt rymmer storslagna ballader, kyrkorglar, Jordanairies-travestier, låttitlar som The Power and the Glory och direkta konfrontationer med Jesus i Lord Let It Rain on Me, där Jason Pierce backas av en komplett gospelkör men ändå förlorar diskussionen. ”Heaven’s just a heartbeat away” sjunger Jason Pierce, och i sina jordnära teologiska funderingar låter han lyckligare än på mycket länge. Och faktiskt bättre än någonsin.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
