Snacket om Easy Tiger har handlat om att Ryan Adams har samlat ihop sig till slut. Att de ideliga spretande skivsläppen var historia, att dagarna av tiominutersjam och trötta mainstreamriff var över. Det stämmer inte.
Eller snarare: Easy Tiger är en samling helt ok rocklåtar, för den som är lagd åt det hållet. Ryan Adams har verkligen ansträngt sig för att fixa genomarbetade låtar tvärs över, och Halloween Head till exempel är en bredbent rocklåt som både The Strokes och Velvet Revolver hade kunnat plocka upp på sina respektive repertoarer utan att den stuckit ut. Stundtals placerar han sina boots i den dammiga countryöknen igen, men Tears of Gold blir bara en stabil pedalsteel-ballad, och både dem och kompetenta men meningslösa bluegrass-travestier finns det tillräckligt av i världen ändå.
Det vi blev så djupt och innerligt förälskade i hos Ryan Adams var inte hans hantverksskicklighet och definitivt inte hans bredbenta rockande. Det vi älskade hos Ryan Adams var hans kantstötta känslighet och hans reservationslösa kärlek till sina små americana-sånger, och sånt finns spår av bara i fina Off Broadway och These Girls här. Men i övrigt är det personliga, det vackra och det bräckliga fullständigt frånvarande.
Visst, Ryan Adams har samlat ihop sig. Ryan Adams har koncentrerat sig. Om Ryan Adams bara hade brytt sig lite också hade Easy Tiger varit en verkligt angelägen återkomst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
