Till stora delar är Berlin Nights inspelad i den legendariska Hansa-studion, strax väster om den gamla Berlinmuren, och spåren efter studions spöken tar sig in överallt. I synnerhet märks Iggy Pops idiot i hur Per Svensson använder sin röst genom hela albumet, dovt och allvarsamt, långsamt och ibland med en teatralisk underton. Långsamt framrullande Sun_Son är det kanske tydligaste exemplet på en låt som hade kunnat göra anspråk på en Pop/Bowie/Alomar-etikett, men det finns fler.
Malande Through the Wall of Sound är en ljudvägg som i Per Svenssons konstruktion är närmast ogenomtrönglig i sin kompakta kraft, med en tyngd i rytmsektionen som vore det bröderna Sales i egen hög person. Med Opening the Doors to Cosmos tar han steget fullt ut i psykedeliskt Stooges-mangel cirka Fun House, men medan han är ”walking down the city pavements” och hör stadens muller hittar han också vägen att öppna dörren mot något större – den uråldriga skogen, havet, kosmos.
Utöver sin visuella konst hinner Per Svensson göra musik, tidigare i The Kingdom of Evol, The New Alchemy och Mannequins of Death, och fortfarande med Cosmic Garden Project, GOLD och Autosound utöver sitt Psychedelic Sounds. Det finns en djupt psykedelisk ådra i det mesta han gör, och den har utblickar också i helt andra riktningar än bara The Stooges. Här är till exempel The Magic Key med klagande munspel förvriden psykedelisk blues som är Captain Beefheart-lös i kanterna, och tunga Sound Transmission laborerar med baklängesgitarrer.
Med psykedeliska sitarsolon signerade Rasmus Alkestrand i Philospher’s Stone slår Per Svensson sig ner i skogsbrynet för att betrakta blomning och minnas ungdomens sätt att frigöra sinnet i ett mischmasch av kvasireligiositet, naturromantik och rent flum. Det kan delvis sägas också om de stilla meditationerna i Stars over Egypt, som i någon mån besvarar den där eviga ”what if”-frågan om vad som hade hänt om Iggy Pop hade tackat ja till erbjudandet att ersätta Jim Morrison i The Doors.
