I Niccokick är mycket sig likt sedan debuten för tre år sedan. Uppställningen och den formidabla låtkänslan är intakt, liksom de intensiva gitarrmattorna och Andreas Söderlunds lätt desperata sångstil. Nyheterna består i att Pavement-albumen i hans hylla verkar ha fått sällskap av en hel del popigare alster, som leder till ett friskt användande av cello och andra instrument. Det, och Annika Norlins gästspel, gör Niccokick mer dynamiska och angelägna än någonsin. Även vi får plocka fram våra pukor och trumpeter.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
