I slutet av januari i år gick Marianne Faithfull bort, och nu släpper hennes skivbolag tillsammans med hennes familj några av de inspelningar som hon arbetade med under sitt sista levnadsår. Hon var 78 år, och hennes röst hade tagit en hel del stryk långt tidigare i livet, men med producenter som först Hal Willner och senast Warren Ellis vände hon det till sin fördel.
På de här fyra spåren finns inte det nyfikna framåtblickande som när de arbetade tillsammand, men även i mer konventionella sammanhang har hennes röst nu en patina och en karaktär som är mer spännande och övertygande än hennes ungdoms väna stämma.
Nu är det just mot ungdomen och hennes två första album från 1965 som intentionen riktas, med två låtar inspirerade av hennes popdebut Marianne Faithfull och de två följande av hennes folkmusikalbum Come My Way från samma år. Titelspåret är en avskalad akustisk ballad där hennes åldrade röst med värdighet sakta rör sig framåt, medan den konventionella poplåten Love Is, skriven ihop med barnbarnet Oscar Dunbar, summerar ett liv med rader som ”I have been so Lucky…most of the time”.
Men EP:ns behållning är folkvisorna på B-sidan, där Marianne Faithfull inleder med den stilla tradvisan Three Kinsmen Bold, som hon lärt av sin far Glynn Faithfull. Sedan avrundar hon både EP och livsgärning med en ny version av She Moved Thru’ the Fair, som hon först spelade in 1966 och sedan ofta återkommit till. Här sjunger Marianne Faithfull en spröd och darrig a capella-version som riktar all uppmärksamhet mot hennes röst, och som sista farväl är det svårt att tänka sig något mer passade.
