Man önskar att det fanns en självklar och respektfull marknad för en legendar från The B-52’s även när hon passerat 75 års ålder, men desperationen i alla stilar hon inledningsvis kastar mot väggen för att se om något fastnar talar ett annat språk. Hon prövar studsig pop som hade kunnat vara Lily Allen för 15 år sedan, komplett med Madness-detaljer i piano och brölig barytonsax, och sedan med sämre resultat bleksiktig reggae, dumnaivistisk elektroclash på gränsen till eurotechno och med Take Me Back to the Back to the Party en rätt olidlig ripoff av Blondies gamla Rapture för en tictocgeneration. Så långt verkar det barka därhän rejält.
Men framåt andra halvan av skivan ger hon upp de desperata stilövningarna. Med en röst märkligt opåverkad av ålder både i tonläge och spänst skaffar sig Kate Pierson utrymme för textmässigt allvar och ett helt knippe alldeles utmärkt och välproducerad pop, till exempel i titelspåret. Den fina noveltypopen Always Till Now om hur romansen från tvättomaten blir till livslång kärlek är en strålande The Bangles-bagatell, och den synnerligen autentiska kärleksförklaringen till hennes hustru Monica i The Beauty of It All är desto mer genuint hjärteknipande. När Kate Pierson rundar av har hon all sin värdighet intakt.
