Den här skribenten snubblade över Greg Freemans debutalbum från 2022 via en förstulen och mycket välriktad rekommendation på Pet Sounds (tack!), och även om hans andra album är mer ljudmässigt städat bygger det vidare på debutens karaktäristiska indieamericana.
Ofta finns det hos Greg Freeman stora musikaliska likheter med M.J. Lendermans uttryck – välspelat men organiskt, med en del traditionella americanadetaljer och också aparta detaljer, ofta rätt högljutt från framför allt gitarrer, och synnerligen smarta texter.
Men en väsentlig skillnad i jämförelsen med M.J. Lenderman finns i Greg Freemans märkligt säregna röst. Med sin tenorstämma i botten slirar han ideligen ner i ett falsettdike som låter lätt desperat och en aning vrickat. Det påminner rentav om salig Daniel Johnston, för att förtydliga att det slirande inte alls är negativt.
Gallic Shrug är en känslig och vemodig countryrocksång om ett fallerande förhållande – ”baby, we’re just pissin’ on our gloves”, och titelspåret har ett oförglömligt fint gitarrstick som lyfter sången från bra till fantastisk. Här finns snygga och smarta musikaliska krokar som pianot i Rome, New York och i trasiga efter-showen-misären Curtain, men det som verkligen ger dynamik är udda experimentella detaljer som saxofoner på gränsen till nervsammanbrott i slutet av samma låt, eller den mumlande uppläsningen av en filmrecension ut New York Times i den trasiga balladen Sawmill.
Inledande Point and Shoot är en gitarrstinn indierockrökare som hade kunnat vara hämtad från den amerikanska collegeradions gyllene 1990-tal innan den till slut bryter ihop, och Gulch rör sig i samma intensiva gitarrock tills ett jazzblås så frisinnat att Sonic Youth skulle baxna armbågar sig in.
Tradition och experiment verkar vara essensen i Greg Freemans musik, och med sitt andra album utvecklar och förstärker han allt det som debuten antydde. Det finns anledning att tro att det här kommer att utvecklas till något väldigt viktigt.
