Med taggiga hemmainspelningar från lägenheten i Seattle som grund har Jessica Dobson och hennes Deep Sea Diver behållit en skrovlig botten på sitt fjärde album. Mycket gitarrlarm och oväsen finns kvar i slutprodukten, men det balanseras snyggt mot stilla pianotoner och avskalad släpig rock. I Let Me Go trängs hennes röst och gitarr med Madison Cunninghams, och det ger odisciplinerade och högljudda solon mot en snygg och stämningsfull mer lågmäld botten, men egentligen behöver inte Jessica Dobson sådan assistans.
Dovt mullrande See in the Dark, den stillsamma Loose Change och det ödsliga titelspåret om att släppa taget, inspirerat av Wim Wenders film Paris, Texas, växer för varje lyssning. När bandet växlar mellan sådan stilla elegans och hårt skorrande riffande, till exempel i rättramma Emergency påminner Jessica Dobson om Kim Deal i gränslandet mellan fin pop och kraftfullt oväsen. På andra ställen ligger hennes elegant arroganta tonfall närmare Hurray for the Riff Raff , och det synnerligen klädsamt både i en snabb gitarrexcess som suggestiva What Do I Know och långsammare vemodiga Always Waving Goodbye.
I den dramatiska avslutningen Happiness Is Not A Given erbjuder Jessica Dobson så hela sitt omfångsrika röstregister, och den dynamiken som därmed uppstår hoppas vi får ännu större utrymme i framtiden.
