Det tar några lyssningar att komma ner på jorden. Jag menar, vi har ändå att göra med Mick Jones första ”riktiga” inspelningar på hur många år som helst. Jag menar, Mick Jones. Hur mycket vi än vill romantisera Woody Strummer är det dags att se sanningen i vitögat och konstatera att Mick Jones var den bästa sångaren i The Clash, och givetvis den bästa låtskrivaren. Därför räcker hans blotta återkomst och glädjen att höra hans röst, hans vassa gitarr och smarta poplåtar som Acton Zulus långt. Men inte hur långt som helst.
För rösten är avsevärt darrigare numera, och gitarren försöker alldeles för ofta härma gamle rivalen Steve Jones riffande. Det hade vi kunnat leva med. Men att de allra flesta sångerna, som hade kunnat bli hur laddade som helst, inte är något annat än obearbetade skisser och demos där gamla polaren Tony James får chansen att återanvända några av sina effekter från Sigue Sigue Sputnik är svårare att fördra.
Det slarvande Mick Jones alltmer hänföll åt mot slutet av Big Audio Dynamites existens fortsätter här, och med The Last Post som facit är det kanske dags att ta tillbaka åtminstone en del av de anklagelser vi riktade mot Pete Doherty för den mess som var BabyShambles första Mick Jones-producerade album. ”I tried to give up weed”, bekänner Mick Jones i darriga Caesars Palace. Om han bara hade lyckats hade Carbon/Silicon kanske gjort den perfekta skiva som vi vet att Mick Jones har inom sig någonstans.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
