På stora delar av sitt debutalbum lutar sig Ali Eskandarian så tungt mot Bob Dylan att det nästan känns parodiskt. Det är protestsjungande, munspelsflåsande, tillkämpad lågutbildad-sociolektande och The Band-imiterande in absurdum. Det gör han med den äran, så vänner av hans förebild hittar säkert något njutbart, men när han så småningom försöker bryta av med några Jeff Buckley-travestier återstår bara att sortera in albumet på komediavdelningen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
