Med sina drygt 150 album (!) i olika konstellationer spelar Billy Childish i en helt egen liga. Från Chatham fortsätter han oförtrutet sina garagerockexcesser, och hack i häl på höstens fina tvillingreleaser med Thee Headcoats och Thee Headcoatees kommer ett nytt knippe larm och skrammel från den återkommande CTMF-konstellation som alltid innebär en rudimentär garagetrio ihop med bland annat hustrun Nurse Julie på bas och sång.
”Talent’s overrated” triumferar han i den självförklarande konfrontationen Bridge Burner, och det är som alltid lika mycket utpräglad lofi som passion. Här finns gott om kraftfullt mangel, både självbiografiska om en riven uppväxtmiljö i The Magpie’s Flown och i särskilt skitiga tolkningar av The Saints och The Yardbirds.
Trots sina 66 år påminner Billy Childish med sin fräsande gnällig arrogans om hur en ung Johnny Rotten kunde låta på tidiga Sex Pistols-demos, eller om David Thomas i Pere Ubu när han i Keep Mojave Weird sjunger minnen från en familjesemester i skuggan av Captain Beefheart, Bo Diddley, The Seeds och tre egenbevittnade UFOs (det du är något annat än strandbilder på Insta!).
Men House on Fire innebär inte bara okontrollerat garageröj. Här finns fina melodier som Julies elegant hämndlystna titelspår och Traces of You, och här finns nyanser i garageoväsendet inte bara med orgeln som soloinstrument i The Sonics-inspirerade A Surprise to You (No Surprise to Me).
”I forgot to compromise”, erkänner han utan sorg i extra larmiga Beneath Your Touch, och det sammanfattar inte bara skivan utan hela Billy Childishs gärning inom musik, poesi, foto, film och konst. Låt oss hoppas att han fortsätter glömma bort kompromissandet.
