Konceptkonst handlar inte om hantverksskicklighet och kan aldrig bedömas med linjaler, vågar eller decilitermått. Konceptkonst måste undersökas med andra instrument tekniker, och bedömas utifrån andra kriterier.
Ändå kan man spåra en gedigen hantverksskicklighet hos trion Ellen Pettersson, Julia Ringdahl och Liam Amner. De beskriver sina improvisationer som inspirerade av drone, frijazz, elektroniska ljudexperiment och körverk, och prioriterar sina kollektiva processer framför de produkter som uppstår. Att de noterar att deras musik rör sig ”mellan form och och upplösning” är sannolikt mer en biprodukt än ett mål i sig.
Hey Elbows skapar sin musik till stora delar är med akustiska instrument och på låg volym fungerar det 40 minuter långa sammanhängande verket som riktigt effektivt ambient och förmedlar ett varmt lugn. På högre volym framstår dynamiken och variationen i ett spännande verk som med ordlösa röster, mjukt blås och slagverk inte bara bygger stämningar utan också suggestiva rytmmönster.
(Om man har en särskild tur kan FLOCK dessutom fungerar som udda kryddning i helt annan musik, om man som den här recensenten har FLOCK på repeat i bakgrunden, men råkar glömma bort det och sätter på ett popalbum i det andra ljudsystemet. När man inser misstaget efter en halvtimme blir besvikelsen över popskivan stor, eftersom det då står klart att den inte alls hade underliggande dova dronestämningar eller subtila Jon Hassell-toner på tvärs mot sina popsånger. Utan Hey Elbows simultana ljudtillägg är popbandet vars namn vi låter vara osagt vara högst konventionellt och alldagligt.)
På Intonalfestivalen i Malmö om en månad ska FLOCK framföras live, eller snarare rekonstrueras, med en utökad ensemble men samma villkor för skapande. Man kan med andra ord anta att verket som uppstår där kommer att skilja sig väsentligt från det inspelade verket.
