När Jay Buchanan gav sig ut i Mojaveöknanen för att skriva låtar var det inte material till Rival Sons han hade i åtanke. Han sökte miljön för något mera genuint rootsy, och efter tre månaders isolering i en bunker intill övergivna guldgruvor återvände han till civilisationen med ett komplett americanaalbum enligt konstens alla regler.
Eller, nå, något åt det hållet. För redan i det pståendet kan några av de centrala bristerna hos Weapons of Beauty skönjas. Först och främst måste vi konstatera att det finns en avgörande anledning att guldgruvorna han sökte upp var övergivna. True Black tar i från tårna och har obestridliga kvaliteter, men det är den enda guldklimpen Jay Buchanan lyckats vaska fram här. Tvärtom är låtar som Tumbleweed och The Great Divide trots sina klichécountrytitlar egentligen bara industristandardpoplåtar i countrykostym, och om Shower of Roses bara får ett lite mer muskulös arrangemang är det en powerballad som kommer att funka utmärkt för hans vanliga hårdrockpublik.
Och det där med konstens alla regler speglar också ett förhållningssätt som inte gör honom riktigt rättvisa. För arrangemangens alla americana- och countryrockknep är igenkänneliga och standard enligt regelbokens mest väletablerade mallar och mönster. Akustiska gitarrer, någon glimt av honkytonkpiano, Fender Rhodes och pedal steel utan att ta över så mycket att den breda poppubliken skräms bort.
Jay Buchanans röst har onekligen ett mäktigt omfång, och det använder han fullt ut redan från start i inledningsspåret Caroline. Men så stora vokala gester kolliderar med ambitionen om ödsligt ensamt vemod, och det blir aldrig mer än uppvisning. Hans fullständigt okänsliga tolkning av Leonard Cohens Dance Me to the End of Love är i sig ett tillräckligt argument för att stänga och försegla de där gruvorna, åtminstone för hårdrockare med konstnärliga ambitioner.
