Utbudet av återutgåvor har varit ovanligt överskådligt under jullovet och den fattiga månaden januari, och räddningen över helgerna var den ambitiösa Lee Hazlewood-dubbeln These Boots Are Made for Walkin’ – The Complete MGM Recordings (Ace/Amigo).
I samma studio, med samma arrangör, samma tekniker och samma musiker som på hans inspelningar med Nancy Sinatra för Reprise, spelade Lee Hazlewood i mitten av 60-talet parallellt in tre skivor för MGM. Ibland spelade han till och med in samma låtar åt de båda bolagen – Sand och Summer Wine bland dem – avsedda som demos och med flickvännen Suzi Jane Hokom i Nancy Sinatras ställe.
Det hindrade inte MGM från att släppa dem som singlar. Självklart kunde de inte tävla kommersiellt med Nancy-hitsen, så när det var dags för Lee Hazlewood att spela in sin tredje MGM-skiva fanns först inte längre budget för någon stor orkester, och sedan bestämde sig skivbolaget för att inte släppa Something Special. Trots att Lee Hazlewood, tillsammans med Nancy Sinatra, just då var hetare än Nancys kortkorta kjol.
Missa inte den fantastiska versionen av titellåten, som är en renodlad reklamlåt för det andra bolagets utgåva och hade kunnat kallas How I Wrote ”These Boots Are Made for Walkin'”. Det må vara obskyrt, men det är alltigenom fantastiskt.
Vilket man kanske inte kan säga om The Carpenters snygga The Essential Collection (A&M Chronicles/Universal), som inte så lite är överkurs. Helyllesyskonen med de mörka hemligheterna må hyllas av Sonic Youth och Redd Kross, men ingen frisk människa behöver en karriärsammanfattande låda med 73 låtar över fyra skivor med Karen och Richard Carpenter.
Oumbärlig är däremot Rod Stewart Reason to Believe: The Complete Mercury Studio Recordings (Mercury Chronicles/Universal), helt enkelt hans fem första soloskivor ihopsamlade på tre CD. Samtidigt med dem ledde Rod Stewart The Faces, och med Ron Wood och Ian McLagan på båda hållen är det svårt att avgöra hur han bestämde vilket material som passade vilket projekt.
Hur som helst är det här förstklassig rock som först nu iklätts ett bra ljud, med An Old Raincoat Won’t Ever Let You Downoch Every Picture Tells a Story, och covers som It’s All Over Now, Twistin’ the Night Away och ett par Elton John-låtar som höjdpunkter. Dessutom kompletterat med en hoper outgivna eller svåråtkomliga låtar är det här grundkursen i rock’n’roll.
Sam Cooke with the Soul Stirrers The Complete Specialty Recordings (Specialty/Amigo) är alldeles för dyr, men fick du en oförutsedd femhundring i julklapp eller bonus är verkligen samtliga tagningar av alla låtar, och dessutom en liveinspelning, med gospelns mest intensivt brinnande stjärna precis all den spirituella tröst du behöver.
Material för tre skivor, det var allt Sam Cooke hann med innan han svek sina föräldrar, sin kyrka och sin tro för att ge oss den bästa sekulära soul världen hört.
Lagren av högkvalitativa alternativa tagningar och liveinspelningar med Bob Marley & The Wailers däremot verkar vara oändliga, och med en deluxeutgåva också av Rastaman Vibration (Tuff Gong/Island/Universal) tar Bob Marley & The Wailers tillbaka täten framför The Who och The Velvet Underground i tävlingen om vem som har flest skivor återutgivna i ett sådant utbyggt format.
Åtminstone fyra generationer förortsungar kan inte få nog.
Camper Van Beethoven Tusk (Cooking Vinyl) är egentligen ingen återutgåva, men det har gått mer än fem år sedan bandet fann sig insnöade och utan sysselsättning och bestämde sig för att spela in Fleetwood Macs skiva låt för låt. Efter att Camper Van Beethovens samlade verk, inklusive mästerverket Take the Skinheads Bowling, släpptes i en begränsad box före jul (Ryko/MNW) minns fler bandet, och Tusk är en underhållande bagatell vare sig din grej är amerikansk halvknäpp collegerock eller slickad engelsk folkpop.
Annars börjar nostalgin efter 90-talets viktigaste band bli väldigt tydlig i skivbolagens releaselistor.
Pavement Slanted & Enchanted: Luxe & Reduxe (Matador) har välförtjänt hyllats sedan den dök upp för någon månad sedan. Skivan som många hävdar ska hållas direkt och personligen ansvarig för 90-talets lo-fi-våg, men som egentligen är så mycket mer än det, har kompletterats med ytterligare 36 spår, varav inte ett enda är utfyllnad. Ett antal outtakes, två John Peel-sessioner och en hel livekonsert som alltihop slår samtliga bandvagnsliftare på fingrarna.
Morphine, där gitarrskränet ersatts av dito på saxofon, fick ett abrupt slut efter den scenkollaps och hjärtattack som orsakade ledaren Mark Sandmans död för tre år sedan. På The Best of Morphine (Ryko), som släpps den 17 februari, har man framför allt samlat material från deras tre första skivor, tillsammans med ett par singelbaksidor – missa inte tidiga Sexy Christmas Baby Mine – och två outgivna spår, Pretty Face och Jack and Tina.
Lagom till att Boards of Canada bröt fyra års tystnad med nytt material har också deras debut Twoism (Warp/Border) blivit tillgänglig även för oss som inte varit beredda att betala 800 pund för något av de hundra vinylexemplar den skotska duon tryckte upp drygt sex år tidigare. Deras tidiga electrovariationer är lika moderna i dag.
Men om det varit snålt med återutgåvor har musiken i stället översvämmat oss på DVD.
Bland livekonserter är John Prine Sessions at West 54th (Oh Boy/import) ett guldkorn. Hans visserligen botade strupcancer får Sam Stone att låta än mer trasig, och när Iris DeMent placerar sin änglastämma intill den gamle mannens rasp blir det hjärtskärande vackert.
Lika gripande är Willy DeVille The Berlin Concerts 2002 (EMS), som följer hack i häl på hans dubbel-CD från härom månaden. Mot slutet av den andra skivans konsert har Willy DeVille tappat känseln i sin gitarrhand, och han ser allt annat än pigg ut. Men liksom mustaschen och hårmanen är rösten intakt och hanterar låtar som Spanish Harlem utan att skämma ut sig alls.
Ändå känns hans plötsliga produktivitet som ett försök att samla ihop inför summeringen.
Ett annat vrak på DVD är Tony Bennett. Hans liveinspelning från ett hotell i San Francisco i A Wonderful World (Sony) är ingen rolig upplevelse. Enda anledningen till att publiken ägnar honom mer uppmärksamhet än en hotellbarpublik normalt brukar ge underhållaren är gästande k.d. lang, men inte ens hon lyckas rädda standards som Louis Armstrongs titelspår från att slaktas av en gammal man där någon tjuvstartat balsameringen.
Desto mer levande är Manu Chao, vars Babylonia en Guagua (Virgin) kommer samtidigt med en live-CD. Men DVD:n är det mer prisvärda alternativet. Manu Chao, EU:s egen anarkistiska och flerspråkiga minoritetsrebell, är en oöverträffad scenpersonlighet, och hans konserter är en njutbar och högenergisk blandning av karneval, upplopp och vansinne.
Förutom konserten – vilken konsert! – finns här också en dokumentär och en del andra godsaker, och vårens eufori är redan här.
Ben Harper Pleasure + Pain (Virgin) visar att det alltid är extremt trist att titta på ointressanta människor som gör ointressanta saker, även om de råkar vara rockstjärnor. Snuttar av livematerial, studiolivets tristess och sysslolösheten på turnébussen skildras som en avskräckande film om rockvärlden, sponsrad av FMN.
Inte ens Ben Harpers eventuella fans orkar mer än en kvart av de här semesterfilmerna, och ingen orkar söka det gömda extramaterial som man tydligen ska kunna hitta genom att leta ledtrådar på hans hemsida.
Lägg av med sådant. Genast.
Då är DVD-versionen av The Smashing Pumpkins Vieuphoria (Hut/Virgin) betydligt roligare. Den har visserligen funnits på VHS i snart tio år, men idén med en greatest hits i liveversioner från bandets olika faser är värd att se igen. Särskilt med den ytterligare timme tidigare osett material från Siamese Dream-turnén och andra godbitar som tillkommit.
Cherub Rock är en riktigt bra låt även akustiskt, och James Iha som talar ut med en psykiater om bandets känslor kring sina skor är stor komik.
Men bäst är fortfarande Miles Davis The Miles Davis Story (Columbia Legacy), TV-sänd i slutet av förra året. Ett geni som inte alltid var lätt att umgås med, vittnar både musiker och familj om i skolexemplet på hur en musikbiografi på film bör göras, och högarna av livematerial med både en mycket ung och en mycket gammal Miles Davis tål att ses många gånger.Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
