Skivbolagens retrosatsningar handlar förstås oftast om att få oss att köpa samma skiva en gång till. Argument som remastrat ljud och bonusspår funkar utmärkt på samlaren och nostalgikern, och bara i undantagsfall leder återutgåvor till att vi får chansen att upptäcka grejer som vi inte borde ha missat första varvet. Men ibland dyker de upp.
Hellfire Sermons – Hymns: Ancient and Modern
Bus Stop/Delicious Goldfish
Liverpools Hellfire Sermons fann aldrig sin publik. Mellan 1988 och 1993 släppte de en singel om året med fantastisk gitarrpop à la C86, och trots att de med automatik utsågs till veckans singel i engelsk musikpress blev det aldrig något mer. Bandet förblev det mest obskyra inom det obskyra, och jämförelser med June Brides, Fire Engines och Hurrah! hade bara betydelse för ett fåtal.
Men när de unga efterföljarna i The Coral har slagit världen med häpnad (nåja/reds anmärkning) och den älskvärda amerikanska popetiketten Bus Stop/Delicious Goldfish samlat alla singlarna på Hymns: Ancient and Modern kanske det är dags för lite retrospektiv uppmärksamhet?
Various Artists – Kvart i 2-dansen
V2
Kvart i 2-dansen är en samling obskyra svensktoppsaspiranter från sekelskiftet 60/70 som redan rättvist blivit hyllad på många håll. Skivans sanna höjdpunkt och överraskning är dock det faktum att Sten Nilssons Neil Sedaka-översättning Här finns det jobb för vitaminer är det närmaste en svensk artist någonsin kommit Dexys Midnight Runners, sen får Florence Valentin säga vad de vill.
Texten må vara novelty in absurdum, men Sten & Stanley, ”kanonerna från Bofors” enligt sextiotalscopywriters, hade en sångare som fixade ösig blåsstinn soul när han så ville.
Department S – Sub-Stance
LTM/import
För den som upptäckt Liars och A.R.E. Weapons, gått vidare till A Certain Ratio och Gang of Four och sedan vill gräva vidare i den ursprungliga engelska punkfunken är Department S en trevlig upptäckt.
Debutsingeln Is Vic There? från 1980 och baksidans T. Rex-cover Solid Gold Easy Action är fortfarande lysande stapplig skrammelfunk, och när deras fullängdsdebut Sub-Stance nu äntligen finns att tillgå kan vi bara gråta över att skivbolaget Stiff vägrade släppa den för 20 år sedan, och att Vaughan Toulouse, som dog i en aidsrelaterad sjukdom 1991, aldrig fick uppleva triumfen när den idag är det modernaste som finns i skivaffärernas nyhetsfack.
Red Hot Chili Peppers – The Red Hot Chili Peppers / Freaky Styley / The Uplift Mofo Party Plan / Mother’s Milk
Capitol/EMI
Remastrade varianter av Red Hot Chili Peppers fyra första skivor får en helt annan effekt. Det framstår som helt obegripligt att bandet en gång i tiden lyckades få oss att tro att de var både farliga och, jo faktiskt, funkiga.
Debutens mix av stel britfunk och kalifornisk punk, producerad av Gang of Fours Andy Gill, kan för en stund lura lyssnaren att Red Hot Chili Peppers med Captain Beefheart-trummisen Cliff Martinez var något spännande på spåren. Men när bonusspårens demos vevar igång blir det tydligt att de redan då närde osunda metal-hiphop- och ouppnåeliga P-funkdrömmar.
Men redan på Freaky Styley dissar de både Gap Band och ”those British bands”, och det spårar ur fullständigt på The Uplift Mofo Party Plan när Red Hot Chili Peppers försöker inbilla sig att ”funk is an attitude”, samtidigt som de visar att hur mycket attityd de än må besitta kommer de aldrig i närheten av funk.
Värst av allt är ett antal utspridda och riktigt usla covers. Vad hade egentligen Hank Williams, Bob Dylan, Meters, Sly Stone, Stevie Wonder och, på Mother’s Milk, Jimi Hendrix, tre gånger, gjort Red Hot Chili Peppers för att straffas så hårt?
Orchestral Manoeuvres in the Dark – Orchestral Manoeuvres in the Dark / Organisation / Architecture & Morality
Capitol
Fischerspooner har hämtat en hel del av sin electroclash från Orchestral Manoeuvres in the Dark, en från början tafflig duo som råkat snubbla över en rullbandspelare och några monofona synthar.
Återutgåvorna av deras tre första skivor påminner oss om att de hade låtar som var fullt värdiga konkurrenter till Cabaret Voltaires Nag Nag Nag eller Human Leagues Being Boiled, till exempel debutens Red Frame/White Light och Enola Gayfrån uppföljaren Organisation. På tredje skivan, Architecture & Morality, hade de redan blivit etablerade popstjärnor, och det gör att singlar som Joan of Arc är betydligt mer polerade och betydligt tråkigare.
Grateful Dead – Workingman’s Dead / American Beauty
Warner/Rhino
Den som trots frestande extramaterial avstod från Grateful Dead-boxen med samtliga Warnerskivor förra året, och med tanke på priset var vi nog rätt många, gjorde förstås rätt. Nu släpps originalskivorna var och en för sig, i remastrade och mycket välljudande versioner proppade med bonusmaterial, och därmed går det att plocka guldkornen ur en alltför lång konstig tripp.
För den som inte är fanatisk deadhead räcker det gott med de två countryrockföregångarna Workingman’s Dead och American Beauty, båda från 1970 och helt fria från jamsessioner. Med spår som Casey Jones respektive Friend of the Devil är de å andra sidan fullständigt livsnödvändiga, trots ett obefogat fullpris.
Jorma Kaukonen – Quah
BMG Heritage
Budgetturister i Haight-Ashburys historia väljer Jorma Kaukonens solodebut Quah från 1974 på lågpris, där Jefferson Airplanes gitarrist spelar akustisk folkblues så att Christian Kjellvander får ståpäls.
Per Cussion – Don’t Stop!
Silence
Trots nya upptäckter som Hellfire Sermons och ljuva återupptäckter som Department S är månadens återutgåva en inhemsk affär. Nästan.
1983 hade Per Cussion Tjernberg just lämnat Dag Vag och tillbringat tid i New York. På sin andra soloskiva Don’t Stop!kom därmed de centralafrikanska och latinamerikanska slagverksexcesserna från debuten att blandas med Ulf Adåkers Miles Davis-övningar och framför allt med hiphop, något som aldrig tidigare hörts på svenska skivor.
20 år senare är det fortfarande en alldeles briljant skiva, som med Grandmaster Funks rap drar åt den sortens Afrika Bambaataa-old school som fortfarande känns fräsch. Och varken förr eller senare har musiker som Åke Eriksson, Zilverzurfarn, Lena Andersson, Christian Falk och… eh… Camilla Henemark samlats på en och samma skiva.
För att inte tala om Dr. John, vars åtta minuter långa återbesök hos egna I Walk on Guilded Splinters är en av höjdpunkterna i The Night Trippers karriär.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
