I oktober 1984 spelade Cocteau Twins på Kolingsborg i Stockholm, och vi som hade lyckan att vara på plats förstod omedelbart att vi upplevde något unikt och världsomvälvande. Möjligen kan den som tidigt upplevde The xx live ha ett hum om känslan, utan att ändå riktigt förstå vidden av den.
De täta stämningar Robin Guthrie och den nye medlemmen Simon Raymonde vävde med gitarr, bas, trummaskin och förinspelade elektroniska bottnar fyllde hela lokalen, och Elizabeth Fraser var besatt och förtrollande. Hårt slog hon oupphörligen takten med insidan av handen mot bröstkorgen, och styrkan i hennes röst i omtumlande Lorelei och mörka Persephone var nästan obegripligt mäktig.
Den överrumplande styrkan och skönheten förstärktes av att båda sångerna kom från bandets då ännu osläppta tredje album Treasure (4AD/Playground), och när det nu har remastrats påminns man om deras storhet. För även om bandets medlemmar i omgångar har tagit avstånd från skivan är det likväl deras mästerverk, där nämnda spår har sällskap av mjuka Pandora med sitt påhittade engagerade språk och inledande Ivo, som kombinerar den vackraste melodislingan med den mörkaste suggestionen.
Väven av melodier är tät och komplex och tillåter de djupaste detaljstudier för den som så önskar, eller en intensiv varm omfamning när det är en sådan man behöver.
Även Cocteau Twins andra album Head Over Heels (4AD/Playground) har just återutgivits.
Bland månadens andra återutgåvor märks nummer tre i serien Bob Hund-album på vinyl, när Omslag: Martin Kann(Silence) åter finns tillgängligt i sitt rätta format efter mer än 20 år.
Två samlingar med Lasse Färnlöfs filmmusik till Att angöra en brygga respektive Kameleonterna (båda Mellotronen) har just släppts, den förra kompletterad med musik till mer obskyra (och ofta nakna) svenska sextiotalsfilmer som Troll, Komedi i Hägerskog och Rötmånad.
Som om melodierna och Lasse Färnlöfs trumpet inte vore tillräckligt för att motivera ett köp radar den tidens absolut främsta musiker – Gals and Pals, Bernt Rosengren, Lasse Bagge, Bobo Stenson, Palle Danielsson, Fredrik Norén, Monica Zetterlund, Rune Gustafsson, Charlie Norman och till och med Bosse Skoglund (!) – upp minnesvärda insatser. Omistligt!
Tom Waits fem första album är förstås ovärderliga, men eftersom vinylversionerna blivit försenade får vi anledning att återvända till dem vid ett senare datum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
