Umbrellas in the Sun. A Crepuscule/Factory Benelux DVD 1979–1983
LTM/import
I början av åttiotalet sprang alla unga alerta indiefans och köpte videokassetter från små konstnärliga skivbolag som Factory och Crepuscule. Inte för att vi tyckte att deras artister gjorde särskilt spännande filmer (här pratar vi filmer, inte promovideor), utan för att varje låt och varje video var ett konstnärligt och närmast kulturpolitiskt statement såväl för artisten och bolaget som för oss.
När ett par av de kassetterna nu har bakats ihop till en DVD har alla sådana aspekter nötts bort och ersatts av en viss nostalgi. Men inte tillräckligt djup för att band som Antena, Marine eller Stockholm Monsters (från Manchester) ska vara attraktiva längre, och inte tillräckligt djup för att Tuxedomoons och Quando Quangos sämre experiment ska kunna uppfattas som njutbara. En mycket tidig New Order-snutt, Cabaret Voltaire som chockar med en nästan konventionell sättning och bortglömde Paul Haig i Josef K förmår inte väga upp att tre fjärdedelar av DVD:ns material är rent skräp.
DRIVE-BY TRUCKERS
Live at the 40 Watt
New West/Playground
Ett litet svettigt hak i skitiga Södern är ett perfekt ställe att fånga Drive-By Truckers. Det är mörkt och trångt, trots att publiken inte är stor, och det amatörmässiga filmandet väcker en känsla av att vara närvarande, trots att du sitter hemma i soffan, som få andra konsertfilmer.
Med tre fantastiska sångare rullar de likt ett skitigare The Band fram den ena rootsrockiga munsbiten efter den andra – The Day John Henry Died, Carl Perkins’ Cadillac och inte minst hyllningen till förebilderna Danko/Manuel – och när de dessutom ibland drar åt popigare The Replacements-håll vaknar lusten att få trängas och svettas framför Drive-By Truckers scen irl.
KIRSTY MACCOLL
From Croydon to Cuba – The Videos
EMI
Förra månadens oumbärliga lilla trippelbox kompletteras av en samling tidstypiska promovideor från 80- och 90-talet. Vissa är charmerande, som He’s on the Beach, vissa irriterande, som Free World, någon är obegriplig, som Miss Otis Regrets/Just One of Those Things med The Pogues.
Vissa utstrålar empati och värme och är så fina i all sin alldaglighet, precis som Kirsty själv, som Terry och A New England, och vissa är odödliga och eviga, som Fairytale of New York. Med en sån samling låtar är det inte så mycket att tveka om, och dessutom kan du roa dig med att leta efter cameos av folk som Matt Dillon och Edward Tudor-Pole.
THIN LIZZY
Greatest Hits
Mercury/Universal/import
På sjuttiotalet hade promovideon ingen spridning och därför la ingen några pengar på dem. Thin Lizzy (och Phil Lynott solo) nöjde sig oftast med att ställa upp sig i scenformation och låtsas spela sin låt inför kamerorna, och därmed fick det vara bra. Möjligen kunde man tänka sig att måla lite asiatiska skrivtecken på skyltar för Chinatown, eller under några sekunder låta Phil Lynott uppträda som lärare med svårt att hålla reda på klassen i Do Anything You Want To.
Istället får man roa sig med att studera Phil Lynotts föränderliga frisyr (1973 stor afro, senare liten afro, sist stor afro igen) och experiment med tangorabatter och mikroskägg, om man inte nöjer sig med Don’t Believe a Word, Dancing in the Moonlight och The Rocker, med originalsättningen, som är några av de bästa låtarna inom hårdpopgroovegenren någonsin. Och gitarren i bedövande vackra King’s Call är fortfarande Mark Knopflers enda vettiga bidrag till musikhistorien.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
