Jim Ford The Sounds of Our Time (Bear Family/Border)
Samling
Shit. Harlan County-albumet från 1969 är verkligen det mästerverk inom country soul (eller lika gärna soul country) som legenden påstått, och med en hel hoper tidigare outgivet 70-talsmaterial och lika hög kvalitet är det här årets retro, innan vi kommit ur första kvartalet. Det är helt enkelt omöjligt att hitta bättre musik.
Traste & Superstararna Du din jävla sopa (Massmedia)
Samling
Mats Olsson utnämnde Pengar till årets hemkörda singel 1979, och i efterhand kan man kanske säga att den kniper titeln för hela nittonhundratalet, möjligen i konkurrens med Dr. Zeke. Punk var det aldrig frågan om däruppe i Bollnäs. Nä, ”snabbpop” kallade de musiken, och det är kanske det konsekvent höga tempot som skiljer Traste & Superstararna från sin mer slipade senare inkarnation Traste Lindéns Kvintett, som stod för nästan lika omedelbara provinshits. Det var för övrigt Ulf Stureson som skrev låtarna i båda banden, och det gör honom fanimej till den enda ur punkvågen som aldrig tappat sin låga och som aldrig har blivit ointressant. Läs om hans nya album här.
Neil Young Live at Massey Hall 1971 (Reprise/Warner)
Tidigare outgiven
Nu börjar Nisse få upp farten, med sin andra arkivutgåva på bara några månader, och sitt bästa livealbum någonsin. Hans stillsamt akustiska versioner av Down by the River, Ohio och Helpless är oantastliga, men det riktigt stora är att höra sånger som då fortfarande var outgivna, som Heart of Gold och The Needle and the Damage Done, medan de var nya för både Neil Young och publiken, som lokalpatriotiskt jublar över textrader som ”There’s a town in north Ontario”. Betrakta skivan som en nödvändig hörnsten i varje skivsamling, och betrakta den också gärna som en försmak inför den stora boxen över perioden 1963–1972 som tydligen äntligen är på väg. N’shallah.
Warren Zevon Excitable Boy (Rhino/Warner)
Ursprungligen 1978
”The John Updike of songwriting” hade redan gjort sig ett namn som låtskrivare (åt till exempel The Turtles), musiker (med bland andra The Everly Brothers) och sällsynt sympatisk partykille sedan många år. Därför är det inte konstigt att den amerikanska västkustens studiomaffia mangrant envisades med att spela på Warren Zevons album, här tillsammans med Linda Ronstadt, Jennifer Warnes och stora delar av Fleetwood Mac, och att Jackson Browne åtog sig uppdraget att producera. Omedelbart satte han sin första, och faktiskt enda, hit med Werewolves of London, och satte en ny standard som både smart och genomarbetad hjälte fullt i klass med Randy Newman. Nu släpps också Envoy och livealbumet Stand in the Fire, båda för första gången på CD, och det är bara att hosta upp stålar för allihop.
Dolly Parton Jolene (RCA/Sony BMG)
Ursprungligen 1974
1974 släppte den 28-åriga Dolly Parton sitt 26:e album, och förutom titelspåret finns där också hennes avskedsbrev till sin stränga före detta arbetsgivare och duettpartner Porter Wagoner. Så glöm Whitney Houstons wailfestversion av I Will Always Love You, det här är äkta och hjärtekrossande vara. Med bonusspår släpps också Coat of Many Colors från 1971 och My Tennessee Mountain Home från 1973, och inte heller dem kan du vara utan. Det kan du dock med alla de 70- och 80-talstwofers som också just landat i butiken.
The Style Council Our Favourite Shop – Deluxe Edition (Polydor/Universal)
Ursprungligen 1985
Tiden har lika mycket hunnit ikapp Our Favourite Shop som den har sprungit ifrån den. Under en period när Paul Weller var mer intresserad av estetik än av musik spretade allt han gjorde något fruktansvärt, men här finns fler smarta slickade soulpärlor än vi mindes. Singlarna Have You Ever Had It Blue?, i bossatakt, och Walls Come Tumbling Down! har sällskap av smarta Shout to the Top och Don’t Cry Wolf, som vänner av Fibes, Oh Fibes! inte kan undgå att älska. Å andra sidan är valhänta rapförsök i Soul Deep lika pinsamma som skivans alla syntetiska slapbasar, och det demokratiska beslutet att ge Mick Talbot gott om utrymme för orgelinstrumentaler är ett av Paul Wellers sämsta genom tiderna. Och vem behöver det oändliga extramaterialet av clubremixer, demos och livetagningar?
Och ännu fler diamanter:
David Bowie, intervju i The Dick Cavett Show. Från Young Americans (EMI, ursprungligen 1975).
Kan du föreställa dig dig själv som 60, undrar Cavett på återutgåvans DVD, och en kokainhög Bowie bara fnissar till svar.
Prefab Sprout, Steve McQueen – Legacy Edition (Sony BMG Legacy, ursprungligen 1985).
Med sitt mästerverk var Paddy McAloon faktiskt på väg förbi både Moz och Lloyd Cole.
Nico, Afraid. Från Desertshore (Rhino/Warner, ursprungligen 1970).
Nicos röst över John Cales piano och fiol krossar effektivt myten om isdrottningen.
Blue Öyster Cult, Godzilla. Från Spectres (Columbia Legacy/Sony BMG, ursprungligen 1977).
Försöket att casha in på Agents of Fortune-succén gav åtminstone en hit nästan lika bra som (Don’t Fear) The Reaper.
Robert Plant, Your Ma Said You Cried in Your Sleep Last Night. Från Manic Nirvana (Rhino/Warner, ursprungligen 1990).
Rötter och dåtida högteknologi i underhållande rockabillyförening.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
