1. Jack White – Fear of the Dawn
Hyperaktivitet är bara förnamnet när Jack White startar skivbolags-/inspelningsstudio-/skivaffärsfilial i London, ger sig ut på stor turné där samtliga spelningar omedelbart går att ladda ned från hans hemsida, friar – på scenen – och gifter sig, och inte minst ger ut två egna och alldeles strålande soloalbum. Allra bäst var det första, med hårda och smarta riff och vrickade samplingar av Manhattan Transfer, Bobby McFerrin och William S Burroughs – i en och samma hit. 2022 kan vara hans bästa år, hittills.
2. Superchunk – Wild Loneliness
Säg något annat amerikanskt indierockband från sent 1980-tal som har något väsentligt att säga så här drygt 40 år senare? Mac McCaughan har fortsatt utvecklas, och Superchunks är med sitt tolfte studioalbum vassare än någonsin. Särskilt när de gör klimatmedveten perfekt powerpop med Teenage Fanclub som gäster.
3. Alex Cameron – Oxy Music
Postmodernism, yachtrock, åttiotalselegans och ironi (varav en rejäl dos riktat mot honom själv) – Alex Cameron är en superstjärna. Åtminstone i sitt eget huvud.
4. Dry Cleaning – Stumpwork
5. The Chats – Get Fucked
6. Viagra Boys – Cave Songs
7. Hurray for the Riff Raff – Life on Earth
8. Jack White – Entering Heaven Alive
9. Superorganism – World Wide Pop
10. Cat Power – Cover
11. Kevin Morby – This Is A Photograph
12. Luke Steele – Listen to the Water
13. Kiwi Jr – Chopper
14. Angel Olsen – Big Time
15. Marlon Williams – My Boy
16. Oliver Sim – Hideous Bastard
17. Bill Callahan – Ytilaer
18. Working Men’s Club – Fear Fear
19. Nikki Lane – Denim & Diamonds
20. Michael Head & The Red Plastic Band – Dear Scott
21. Ezra Furman – All of Us Flames
22. Lambchop – The Bible
23. Fantastic Negrito – White Jesus Black Problems
24. Elvis Costello – A Boy Named If
25. First Aid Kit – Palomino
Och strax under topp-25 finns utmärkta album av Perfume Genius, Joel Alme, Destroyer, Dungen, Ty Segall, Tami Nielson, Steve Earle, St. Vincent, Belle & Sebastian, King Hannah, Ian McNabb, Soccer Mommy, Cass McCombs, Ryland Baxter, Sun’s Signature, Anna Calvi, Luke Haines & Peter Buck, Kurt Vile, Midlake, Father John Misty, Lyle Lovett, Hollie Cook, Black Country New Road, The Delines, Weyes Blood, Al-Quasar, Death Cab for Cutie, Kiwi Jr, Pink Mountaintops, OFF! och Wilco.
Årets bästa retro 2022
David Bowie – Divine Symmetry
Egentligen borde Hunky Dory-materialet här slåppts redan förra året, vid albumets 50-årsjubileum, men vem är väl jag att klaga när Bowies officiella arkivister äntligen får ändan ur och samlar ihop såväl alternativa tagningar och demos som radiospelningar och ett utmärkt samtida gig. Lägg till det årets musikfilmupplevelse med dokumentären Moonage Daydream liksom den officiella utgåvan av studioalbumet Toy och 2022 måste förklaras vara David Bowies år. Som så ofta förut.
Clash – Combat Rock/People’s Hall
Egentligen hade vi ju önskat oss hela Mick Jones legendomsusade dubbeln Rat Pack from Fort Bragg, som kortades och ansades till Combat Rock för att passa en amerikansk marknad som inte troddes kunna förstå hur arga Londonpunkare hängde ihop med hiphop. Det här är inte den utgåvan, men den är tillräckligt nära.
Lou Reed – Words & Music, May 1965
…och när fascinationen över hans (och John Cales) tidiga demos till vad som skulle bli centralverken i Velvet Undergrounds repertoar till slut är tillfredsställd går man lämpligen vidare till de senare demos på I’m So Free: 1971 RCA Demos som också släpptes i år.
Dessutom flera fina återutgåvor och retroreleaser med Sparks, David Sylvian och Neil Young , fina samlingar med Blondie, Dennis Bovell, Mary Lou Lord, Bob Hund, The Replacements, Joe Strummer och Wannadies , samt om- eller utbyggda finingar från Dexys Midnight Runners, Golden Smog, The Proclaimers, Hefner och Lemonheads .
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bilder
