Per Sunding i Tambourine Studios borde värvas till Nordiska Rådet. På bara någon månad har han utöver en drös svenskar hunnit producera såväl Finlands som Danmarks största band. De flesta av oss andra fortsätter att titta över axeln på nordisk musik, och storögt ropa hoppsan de få gånger vi snubblar över en musikalisk röksvamp från något av grannländerna.
22 Pistepirkko tillhör den handfull finska band som ändå uppmärksammats i Ruotsi. Nio album med ökande kvalitet och identitet har varit omöjligt att ignorera ens här. Numera är 22 Pistepirkko ett elektroniskt band, där alla medlemmar ägnar sig åt programmering. Visserligen kontrasterar de syntarna mot gitarrer, men det är ingen tvekan om vilka instrument som har huvudrollen på Rally of Love.
Samtidigt som de leker med mono- och polysyntar och elektroniska röster har de varma poplåtar eller tuffare rock i botten. Depeche Mode är en given referens, och singeln This Time är en given hit. I Finland. Så varför inte i Sverige?
Texterna är desto mörkare. Redan i skivans första låt möter vi en kvinna på väg att ta sitt liv medan vår hjälte kämpar för att komma upp ur kvicksand och rädda henne. Så fortsätter det, människor skär upp sina handleder, men ångrar sig.
Det håller inte hela vägen. Efter den starka kvartett sånger som inleder skivan mattas tempot och energin successivt, med undantag för lysande Mowing a Lawn. Till slut tar kraften slut helt, Metro Blues är ett oinspirerat och klantigt studiojam som aldrig borde ha sett dagens ljus. Tre års arbete sedan förra skivan borde ha tvättat bort sådana skönhetsfläckar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
