För ett par år sedan försökte Gomez ta livet av sig. Hetsade av heja-ropen från Q:s konservativa herrklubb och tyngda av branschens alla utmärkelser använde bandet hela sin avsevärda kompetens till att begrava sig själva under ständigt nya bandbredder, nya påläggsmöjligheter, nya körstämmor, nya baklängesslingor, nya musikstilar och nya instrument att pröva. I sista stund upptäcktes Gomez och räddades till livet, trots bandets vädjanden om att bara få somna in och slippa plågas. Idag är Gomez så sakteliga på väg tillbaka till ett meningsfullt liv.

Hemma i hålan Portsdale samlas de varje dag för att som behandling spela musik tillsammans under kontorstid, eller som de uttrycker det, göra en ”Benny and Bjorn nine to five thing”. Musikterapin innebär tydligen att de ska låtsas vara allt från Travis, Foo Fighters och Oasis via hårdrockband från 70-talet till ultraflummiga Their Satanic Majesty’s Request-clones, och det gör att Split the Differencekänns mer som en samlings-cd med svårdefinierat tema än som ett mognande musikkollektiv. Den fina – men förstås överproducerade – popsången Sweet Virginia och överraskningen Where Ya Going? med sin nästan Masters of Reality-malande groove gör att vi ändå skickar ett krya-på-dig-kort till Gomez. Men risken finns att vi missar nästa besökstid.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inte nog med att Goran Kajfes trumpet förgyller våra liv både i Oddjob och i Nacka Forum, med jämna mellanrum skänker han oss dessutom ljuvliga soloalbum. Kollegor från de banden finns med också på Headspin, och för den som ännu inte förstått att Jonas Kullhammars namn på en skiva innebär köptvång kanske ADL och Timbuktu både kan locka och ge en fingervisning om hur Goran Kajfes förhåller sig till jazz.

Fyllda av respekt tar sig rap-paret försiktiga friheter med Sun Ra:s Nuclear War, som förvandlas till dubbad ska, sju minuter kort och mycket effektiv. Men lika gärna som att kombinera jazz med loj dub, där slö kontrabas möter både gnisslande elgitarr, no wave-tenorsax och glasklar vibrafon, väver Goran Kajfes in electronica och afrofunk, som i den drivande snabba grooven på skivans höjdpunkt Futi (Fela Kuti, förstås, smartass). Där minner hans solon om Miles funkigare dagar, för den som törs ta stora ord i sin mun, eller för den lite försiktigare åtminstone om Ulf Adåkers insatser på Per Cussions Don’t Stop, och som så många gånger förut är det bara att konstatera att svensk jazz mår bättre än någonsin.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det första intrycket av Gustaf Kjellvanders senaste projekt, efter två egna Sideshow Bob-skivor och en Songs of Soil, är att unge Gustaf fortfarande har långt kvar till ett eget uttryck. Hans showcase är omedelbart underhållande och imponerande i sin bredd, men han känns till en början långt ifrån färdig att kliva upp på den största scenen.

Antydningarna till de amerikanska viddernas rootsmusik, i samma anda som Songs of Soil, gör att nästa impuls är att jämföra lillebror Gustaf med storebror Christian, hur orättvist, klichéfyllt och rentav Freudianskt det än är. Låtar som Teenage Poetry har visserligen svulstigare arrangemang än storebrors dystra amerikana-epos, och tunnare sång mind you, men i övrigt är de smidda enligt samma mall.

Men båda intrycken får så småningom ge vika, eftersom de är betydligt mindre viktiga än det faktum att Gustaf Kjellvanders elektriska paviljong framför allt har en hel drös smittande poplåtar att visa upp. Som huvudspår arbetar han vidare från Sideshow Bobs skrammel, och leker nöjt med den snygga paradoxen upptempopop och moll, särskilt förtjänstfullt i Honest Mistake.

En lika effektiv paradox är arrangemangens vida gester och storslagna atmosfär, som trängs ned i en utpräglad budgetproduktion där porta och lo-fi är honnörsord. EPA-blåset på Lakeside Drugs och en nästan antik trummaskin från förra seklet, kombinerat med halsbrytande taktbyten och ordvrängningar på Divided We Stand gör att vi lägger bort våra ursprungliga dubier. Mest av allt är ju Gustaf Kjellvander fin pop, inget annat.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hack i häl på Isobel Campbells solodebut efter Belle & Sebastian kommer ett minialbum med utrymme för både det vackra och det skeva. Hon viskar en Ennio Morricone-bossa, på originalspråket, och en aptitlig Sonny Bono i nästan stillastående Bang Bang. Den gamla hjälten Eugene Kelly finns med i en duett full av glockenspiel och stråkar, och när Bill Wells arrangerar The Breeze Whispered Your Name blir det nästan för vackert. 

Å andra sidan är Bordello Queen avig trombonjazz som hade platsat hos Tom Waits. Ödmjuka Isobel Campbell upplåter mer än gärna plats åt en skrovlig Mark Lanegan. Belle & Sebastian möter Queens of the Stone Age — en tanke som rimligen enbart skulle kunna ha konstruerats i en fantasifull rockkritikers morbida hjärna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots att bästa kompisen och producenten Ryan Adams redan var på väg utför lät Jesse Malins debut The Fine Art of Self Destruction oss ana att här fanns någon med kapacitet att fylla New Yorks största doo-rocksångare Dion, Garland Jeffreys och Paul Simons skor. Den här gången har Ryan Adams inte haft tid för mer än ett inhopp, och det borde vara upplagt för Jesse Malin att ta ut Manhattan-doowopsvängarna ordentligt. 

Därför är det en besvikelse att upptäcka att Jesse Malin, kanske som en missriktad solidaritetshandling med kamraten som mist sin musa, bredbent kliver ut i samma midtemporockers-med-riff-men-utan-låtar-träsk som Ryan Adams. Det enda som ens påminner om hur föregångaren vältrade sig i Dionharmonier är New World Order, som börjar som en illa maskerad repris av debutens Riding On the Subway innan den faller in i den anonyma fåra för meningslös muskelrawk som The Heat är fylld av. 

Här är allt anpassat för att vara precis lagom. Lagom tuffa riff, lagom stifft trumkomp, lagom gitarrsolon, lagom turnétexter och lagom New York-sleaze. När Jesse Malin dessutom vältrar sig i ett par riktigt hemska powerballader finns det inget som skiljer honom från Jon Bon Jovi. Och då räcker varken ett par vykortstexter om Silver Manhattan eller två hyfsade popbagateller – Swinging Man och Mona Lisa, som hade kunnat återfinnas på Mazarin, med Gyllene Tider-orgel och Per Gessle-frasering – som ursäkt. 

De enda som kan få ut något av The Heat är den statistiskt säkerställda grupp om fyra personer, globalt, som tyckte att Ryan Adams Rock N Roll var en bra idé.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Lasse Lindh och Claes Björklund låser in gitarrerna och återuppväcker Tribeca för att spela utpräglad 80-talssynthpop har det ytterst lite att göra med posörpoppare som Bobby och Kamera, om någon minns dem så här sex månader senare. 

Visserligen är singeln Solitude med vocodersång renodlad Jay Jay Johansen. Men Tribeca har kvalitetsstämplat också sina mest insmickrande låtar. Den typen av hitrefränger som riskerar att skrämma iväg den genomsnittliga indiepubliken balanseras noga med udda stopp/start-arrangemang, lustiga TV-spelsljud och hastigt övergående utbrott av hederlig gammal body music. 

Även texter om det första samlaget i Her Breast Were Still Small (sic!), om att vara missförstådd och om att ta livet av sig och se det röda mot den vita snön i Frozen Lake kommer att appellera till mången dyster tonårig indie-romantiker. 

Tribecas korta effektiva popsånger går rakt på sak utan onödig utfyllnad eller omskrivningar. Som i skivans bästa spår Black, där Lasse Lindh beskriver sin kärleksförmåga, ”I took her twice from behind/ and then I broke her spine/ I could love you the right way”, och samtidigt etablerar den nya genren mördarsynthballaden. 

Lasse Lindh har hyllats som det stora svenska pophoppet i ganska många år, och Dragon Town med klara drag av Postal Service består enbart av sovel. När han väl slår igenom stort, och det kommer han att göra, kommer publiken att gapa över kvaliteten i hans katalog, både solo och som Tribeca. Men än får han vänta, genombrottet kommer inte med Dragon Town.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Enligt den kloka principen att det är bättre att själv påtala sina brister än att få dem påtalade, är Kristofer Åström mycket noga med att påpeka att han enbart spelat in Loupita för sig själv och sina närmaste, och att han inte ger ett fuck om oss andra.

Det är precis samma resonemang som för några år sedan, när Leaving Songs anspråkslösa studiojams föregick den ambitiösa Northern Blues, och den gången kom Kristofer Åström undan med sin strategi. Då menade recensenterna, undertecknad inkluderad, att det avskalade och spontana var alldeles bedårande, men den här gången kommer han inte undan lika lätt.

Eftersom medlemmarna i Hidden Truck var upptagna på andra håll fick Kristofer Åström skjuta upp sin ambition att spela in en ”riktig” skiva, och beväpnad med gitarr och munspel klev han ensam i studion istället. Tyvärr verkar han ha lämnat sina sånger utanför.

Det betyder inte att Loupita helt saknar vackra stunder. Better With the Night är en hyfsad Townes Van Zandt-travesti, och Britta Persson visar i The Wild att hon har alla möjligheter att bli Gram Åströms egen Emmylou. Riktigt bra blir det när Mattias Friberg från Logh gästar på sin egna I Collect Knives.

Men betydligt oftare lägger Kristofer Åström istället sina ansträngningar på att rent demonstrativt visa på spontaniteten och det privata, och därmed måste man fråga sig om ens hans närmaste verkligen har tålamod att uppskatta lofi-gester som det tillfälliga avbrottet i Devil – ”nu gick det en sträng” – eller om de hade föredragit en omtagning? Kommer Kristofer Åström att pröva samma ursäkter om han inte är riktigt nöjd med sin nästa skiva heller? Och kommer hans närmaste att ha överseende med det i så fall?

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Liksom syrran Shelby Lynne vill inte Allison Moorer fastna i countrygenren, och med The Duel satsar hon på ruffig rock istället. Allison Moorer har bestämt sig för att bli en kvinnlig Neil Young, men hennes försök att skriva en egen Like A Hurricane i Baby Dreamer når förstås inte fram. 

Hennes band, som vill gunga fram med samma elektriska laddning som Crazy Horse, låter ofta betydligt mer ofärdigt än raggigt, och när Allison Moorer väljer Celine Dion som vokal förebild för att besjunga kvinnan som jobbar på hörnet av Hollywood och Vine i Believe You Me känns det allt annat än autentiskt. 

Någon gång hittar bandet ändå in i en sympatisk groove, som på Louise is in the Blue Moon med en vibrerande Ian McLagan-orgel i bakgrunden, och plötsligt slipper Allison Moorer bära hela lasset själv. Då slappnar hon av och lägger bort skönsångsambitionerna, och plötsligt funkar alltihop. Men det sker alldeles för sällan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ytterst få har snuddat vid den spelglädje och de harmonier som Sara och Maybelle Carter tillsammans med AP Carter fulländade under förra seklets första hälft. Men när två söderbönor i New York med eget material prövar att kombinera traditionens gamla ballader, folk, country och bluegrass kommer de en imponerande bit på väg. B

åda har en gedigen bakgrund, Sue Garner med tre egna skivor på Thrill Jockey, och på sin första skiva tillsammans leker de med både ändlöst vackra harmonier och med gotiska berättelser från Old Graveyard In the Woods eller från den bottenlösa Quarry Pondsom svalde tre pojkar bara under en månad. Med ukulele, mandolin, slide och violin som viktigaste instrument är det ingen slump att de avbildats med ett Porter Wagoner-album i omslagshäftet. Dolly, det är ju i den här sortens omgivning du hör hemma.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hör humor hemma i musik? Det tycker två generationer Bare, i alla fall. Pappa Bobby Bare Sr har spelat in några av countryns smartaste texter – kolla Ten om du inte tror mig – och sonen fortsätter i samma spår. Men det finns två avgörande skillnader mellan far och son. Den ena är att den yngre generationen inte alls är lika framgångsrik i sina lustigheter, åtminstone inte den här gången. Dråpligt avsedda Borrow Your Girlfriend faller till exempel platt till marken. 

Den andra skillnaden är att Bobby Bare Jr, trots minnen från Grand Ole Opry och Roy Acuff i halvt självbiografiska Visit Me In Music City, har ett mer rockbaserat uttryck som målarduk för sina vitsar. Visserligen är det rootsrelaterat och ibland tydligt countryinfluerat, men det är rockmusik som är Juniors bas och referensram i den lågmält sorgsna betraktelsen av den hedonistiska rockmusikertillvaron i Let’s Rock and Roll som är en av skivans minnesvärda ögonblick. 

Det finns ytterligare några höjdpunkter, bland dem studioversioner av ett par månader gamla OK – I’m Sorry…-EP:ns That Mother Fucker och Valentine, där Will Oldham dyker upp. Men för oss som väntade oss storverk efter Bobby Bare Jr:s tidigare excesser både live och på skiva är From the End of Your Leash en besvikelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden