Varma sommarnätter innebär inte mysiga stunder på bryggan utan bara otåligt och ensamt snurrande i svettiga lakan? ”God damn the unicorn, God damn the glitter, I can’t sleep. There’s too many cars outside when I’m counting sheep.” Du behöver Unbunny. Som en blyg arvinge till Velvet Undergrounds tredje och Plastic Ono Band kan Jarid del Deo, aka Unbunny, bli ditt sällskap genom sommaren. Med en ansats så försiktig – huvudsakligen akustiska gitarrer, ett tvekande piano och den tillbakahållna sången – vill Unbunny allt annat än tränga sig på. Istället är det de slående vackra melodierna som får lyssnaren att stanna upp och spetsa öronen. Med lätt sorgsna Nothing Comes to Rest är Unbunny den där nya blyga bekantskapen som aldrig skrävlar om sina kvaliteter, men där varje glimt av personligheten andas vän för livet.

Bara när det drar iväg lite för långt mot John Lennons tidiga soloskivor, som i Pink Lemonade, eller när Unbunny en gång försöker småskoja lite, likt They Might Be Giants med staccatosång och smarta textrader som ”Jets fall into the ocean, in ways that looks so strange”, kan du ana något lite negativt hos din blivande så nära vän. Men det är inget att hänga upp sig på. Med Unbunny, Sufjan Stevens och kanske en tystlåten Jens Lekman som partners har du fått ihop en egen liten bridge-klubb för sensommarkvällar i bersån.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Några kommer att skaffa den här kvintettens debut bara för att de härstammar från Fife. Men de stackars Fence-fansen blir gruvligt besvikna. Andra kommer att lockas av att Dogs Die In Hot Cars nu delar både Glasgowscen och 80-talsfixering med Franz Ferdinand, med samma besvikelse som följd. För Dogs Die In Hot Cars intresserar sig för en helt annan 80-talsscen.

Deras ursprung som coverband på lokala pubar har satt djupa spår i det egna materialet, och det är ingen tvekan om att repertoaren där bland ölkranarna och piltavlorna bestod av Come On Eileen, Madness senare hits och några F-Beatsinglar av Elvis Costello. Men framför allt spelade de sig igenom XTC:s samlade katalog, låt för låt. Så med de autentiska 80-talsproducenterna Clive Langer och Alan Winstanleys vana handlag i ryggen kan sångaren Craig Macintosh nu lägga all sin energi på att imitera Andy Partridge tills tennsoldaterna smälter.

Dessutom anstränger sig skottarna hårt för att vara käckt komiska. Texter om att hellre vilja vara tillsammans med Catherine Zeta-Jones än sin hemvävda flickvän, och låttitlar som Paul Newman’s Eyes, som utöver en lustifik text rymmer lite tillkämpat komiska melodica-klantigheter, blir rätt tröttsamma i längden. Ett par uppgörelser med skoltiden hinner de också med, och det står klart att Dogs Die In Hot Cars aldrig kallades in till rektor. De utstrålar ”Plugghäst” och ”Ordningsman” i varenda stavelse och varenda ton, och medger glatt i Somewhat Off the Way att ”I’m gonna do what I said I’d do at school, and be the one who says ’Hey, this ain’t so hard, and it’s kinda cool'”.

Cool? Nej, inte alls. Dogs Die In Hot Cars har pluggat ordentligt till läxförhöret om 80-talspop, och lärt sig alla detaljer och fakta. Men eftersom de saknar förmågan att generalisera och konstruera egna hypoteser blir betyget ändå inte mer än Godkänt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Några kommer att skaffa den här kvintettens debut bara för att de härstammar från Fife. Men de stackars Fence-fansen blir gruvligt besvikna. Andra kommer att lockas av att Dogs Die in Hot Cars nu delar både Glasgowscen och 80-talsfixering med Franz Ferdinand, med samma besvikelse som följd. För Dogs Die in Hot Cars intresserar sig för en helt annan 80-talsscen. Deras ursprung som coverband på lokala pubar har satt djupa spår i det egna materialet, och det är ingen tvekan om att repertoaren där bland ölkranarna och piltavlorna bestod av Come On Eileen, Madness senare hits och några F-Beatsinglar av Elvis Costello. Men framför allt spelade de sig igenom XTC:s samlade katalog, låt för låt.

Så med de autentiska 80-talsproducenterna Clive Langer och Alan Winstanleys vana handlag i ryggen kan sångaren Craig Macintosh nu lägga all sin energi på att imitera Andy Partridge tills tennsoldaterna smälter.

Dessutom anstränger sig skottarna hårt för att vara käckt komiska. Texter om att hellre vilja vara tillsammans med Catherine Zeta-Jones än sin hemvävda flickvän, och låttitlar som Paul Newman’s Eyes, som utöver en lustifik text rymmer lite tillkämpat komiska melodica-klantigheter, blir rätt tröttsamma i längden. Ett par uppgörelser med skoltiden hinner de också med, och det står klart att Dogs Die in Hot Cars aldrig kallades in till rektor. De utstrålar ”Plugghäst” och ”Ordningsman” i varenda stavelse och varenda ton, och medger glatt i Somewhat Off the Way att ”I’m gonna do what I said I’d do at school, and be the one who says ’Hey, this ain’t so hard, and it’s kinda cool'”.

Cool? Nej, inte alls. Dogs Die in Hot Cars har pluggat ordentligt till läxförhöret om 80-talspop, och lärt sig alla detaljer och fakta. Men eftersom de saknar förmågan att generalisera och konstruera egna hypoteser blir betyget ändå inte mer än Godkänt.

Att efter tre fyra förutsättningslösa lyssningar upptäcka att Daniel Cicera hör hemma i Malmö är ordentligt överraskande, för så här genomarbetade debutskivor dyker mycket sällan upp i vårt land. Nu har Daniel Cirera visserligen hoppat fram ganska många steg i utvecklingen, och går direkt på sin skilsmässoskiva, full av mustiga förbannelser, bittra anklagelser och svarta ångestattacker.

Första singeln Motherfucker – Fake Vegetarian Ex-Girlfriend är en uppenbar hit, nu när ”motherfucker” och ”cocksucker” har blivit accepterade termer till och med i reklamradion. Men här finns fler övertygande spår, bland dem den drivna 24, med mandoliner och ett tillbakahållet dovt blåsarrangemang, och Roadtrippin’, som redan lyfts till Håkan Bråkan:s soundtrack. Why? är en sorgsen uppgörelse med den svekfulla flickvännen – du hittar dem där du minst anar det, du vet – som andas Manchesters dystra suput I Am Kloot. Och om det är en referens som går över huvudet på dig är det din förlust.

Daniel Cirera mixar det akustiskt lätt jazziga med åtminstone antydningar till de hårdare beats som slår an hemma i Rosengård, lika smart som Beck men helt avskalat från alla former av pre-, mid- eller postironi.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De få som hade lyckan att upptäcka The Pulps Richard Hawleys utmärkta soloskiva förra året har redan snokat reda på att han och hans band ligger bakom musiken på A Girl Called Eddys debut. Men eftersom Erin Moran – som kallas Eddy eftersom hon dels har ett svårlanserat namn och dels gillar Dusty Springfield, mycket – är en kvinna med mycket bestämd smak och vilja har Richard Hawley fått finna sig i rollen som utförare, inte innovatör.

Ett genusfokuserat skivbolag resonerar i pressreleasen om att A Girl Called Eddys lågmälda sånger borde tilltala fans av Beth Orton. Men de är ute och cyklar, eftersom A Girl Called Eddy uppenbart hämtat betydligt mer av både stämningar, melodier och dyster lyrik från vokalartister som Scott Walker och en ung Morrissey. Hon har en röst som inte borde kunna tillhöra en debutant, bara tryggheten att hålla igen och sedan fortsätta hålla igen låter så rutinerat att man häpnar, och hennes klassiskt orkestrerade sånger känns redan efter ett par lyssningar lika eviga som de vokalstandards från de senaste 50 åren som Jan Gradvall nyligen satte ihop till en utmärkt Feber-samling.

Låna ett öra åt People Used to Dream About the Future, en vals med luftiga stråklager och ett omkväde som framkallar sentimentala rysningar. Sedan kommer A Girl Called Eddy att vara soundtracket till varje sorgsen soluppgång under hela sommaren.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Räkna inte med att A Ghost Is Bornkommer att göra samma avtryck som sin föregångare. Yankee Foxtrot Hotelblev en av 2000-talets hittills mest hyllade skivor av två lika viktiga skäl. Dels för att den förvandlades till ett mer kraftfullt statement mot de multinationella skivbolagen än vad tusen indieband skulle kunna frammana ens om de fick tillgång till Svenska Arbetsgivarföreningens handkassa. Dels för att yttre fiender och inre stridigheter hade förvandlat Wilco till ett levande kollektiv med kvalitet, nytänkande och egensinne men utan musikaliska gränser. 

Wilcos statement var oavsiktligt, och den här gången har man sitt skivbolag i ryggen. Men den musikaliska kvaliteten har inte förminskats. Däremot tar den sig helt andra uttrycksformer, naturligtvis. 

De knäppa ljudexperimenten, till exempel, är betydligt färre. Istället har experimenten nu handlat om ändlösa avskalade och organiska jamsessions, varifrån guldkornen har byggts vidare till låtar. Det leder till att Wilco mer än en gång snuddar vid både ljud och stämningar som liknar dem The Band kokade samman för 30 år sedan. Hell Is Chrome gör en pianoansats att vara Wilcos egen The Night They Drove Old Dixie Down, men sen skruvar den lyckligtvis ner ambitionerna och nöjer sig med att vara en överväldigande storballad, och det räcker långt. 

Men hur mycket The Band än var ett levande kollektiv fyllt av starka personligheter var det aldrig någon tvekan om att det var Robbie Robertson som var bandets ledare och drivkraft. På samma sätt är förstås Wilco lika med Jeff Tweedy. Med personligheter som Glenn Kotche och Jim O’Rourke – en trio som också gett oss det omistliga sidoprojektet Loose Fur – vid sin sida har han skaffat sig utrymme att göra ganska mycket som han har lust, och trots att det innebär att många stilar trängs om utrymmet blir det ändå på något oförklarligt sätt en unik Wilco-helhet av alltihop, kanske tack vare de ständigt närvarande krånglande gitarrsolon som Jeff Tweedy själv vill kalla ”inspirerad amatörism”. 

Här blandas försiktiga sånger som Wishful Thinking med Theologians pianopop och den kraftiga rockaren I’m A Wheel, som inte hade gjort bort sig på The Replacements sena skivor. Den som mot slutet orkar ta sig förbi några minuters oväsen hittar en trevlig countryrockbagatell i avslutande The Late Greats, det enda som minner om glada gamla Uncle Tupelo-dagar. 

Men det viktigaste skälet att låta A Ghost Is Born vara centralpunkten när du möblerar din nya lägenhet är drygt 10 minuter av Spiders (Kidsmoke). Egentligen är det ingenting annat än en förvirrad gitarr som snubblar fram i okända landskap av suggestiv elektronik, medan ljudvolymen ökar och kraften blir allt starkare. Man längtar efter en dansgolvsremix, och det verkar inte alls omöjligt att den experimentglade bandledaren skulle kunna ge sig på sånt också. ”Exactly what do you want me to be” frågar Jeff Tweedy i Handshake Drugs. Som om han brydde sig.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden) 

Att Scott Morgan förtjänar legenderna om den klassiska soulrösten, fostrad i sitt Sonic Rendevouz Band av den första generationens Detroit-rockare från MC5 och Stooges, är ingen överraskning. 

Men att Nicke i Hellacopters har den goda smaken att lyfta fram Scott Morgan i rampljuset är det definitivt, och sättet han gör det på måste betecknas som chockerande coolt. På tre veckor, räknat från repetitionernas start till färdig inspelning, har det omaka paret rott iland en alldeles charmerande skiva proppfull av vit Detroit-soul i Mitch Ryders tradition. 

Det rör sig om retrosoul, självklart, komplett med ett småburkigt blås och skramlande tamburiner, men inte värre än Al Greens ett par månader gamla comeback. Och när gitarren nästan snuddar vid Eddie Hintons, medan ett par oantastliga Tony Joe White- och Major Lance-covers nästan bleknar intill originalmaterial som My Mojo Ain’t Workin’ No More, en låt som Dan Penn inte hade skämts för, eller End of the Day, då måste vi faktiskt – vad du än tror – sortera in The Solution intill just Al Green bland årets nödvändiga soulskivor.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Thomas Truax var en av animatörerna bakom MTV:s Celebrity Deathmatch, och i hans musik möts på samma sätt de mest egensinniga influenserna i strid på liv och död, helt utan regler. I titelspåret spelar det ingen roll hur mycket Screamin’ Jay Hawkins skriker och himlar med ögonen, han har ändå ingen chans mot Lux Interior, utrustad med en full arsenal av zombie- och vampyrreferenser. 

Lol Tolhurst tillsammans med The Residents behöver bara ett leksakspiano för att spöa Tom Waits i Escape from the Orphanage, och David Byrne sågas i bitar av Can i Aphrodiziac Incense. I nästa fight ser Sun Ra länge ut som en vinnare, men den oheliga alliansen mellan Captain Beefheart och Temple City Kazoo Orchestra kommer igen i sista stund. 

Och så där fortsätter det. Thomas Truax är uppenbarligen galen. Han kan utropa sig till New Yorks utan konkurrens bästa Hornicator-musikant, eftersom han konstruerar egna instrument av prylar han hittar på trottoaren, som skivans självspelande motoriserade Cadillac Beatspinner Wheel. 

Men liksom de flesta av sina nämnda obskyra tvillingsjälar är han samtidigt märkligt lättillgänglig. Den som vågar sig in i Thomas Truax ring må utsättas för en och annan käftsmäll, men tar sig därifrån med ett leende och utan bestående men. Det är ju bara animerad film.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sweet and Dandy, Monkey Man, 54-46 (That’s My Number) och framför allt Pressure Drop – en artist som kan rada upp en sån katalog är värd all uppmärksamhet, alla erkännanden, priser och utmärkelser han kan få. Så nu gör Toots Hibbert just det, han radar upp sina Greatest Hits i nyinspelade superstarduetter med alla upptänkliga beundrare från Willie Nelson via Ryan Adams och Terry Hall till No Doubt, med några unga och gamla reggaekollegor som Marcia Griffiths, U-Roy och Shaggy inslängda för balansen.

Han gör det knappast för att förbättra låtarna eller ens för att sälja skivor till dig och mig, nä, den här sortens skivor har en helt annan målgrupp. Större delen av upplagan av True Love sänds direkt till den amerikanska Grammisjuryn, som är de enda som brukar visa intresse för så här urvattnade produkter. Vi andra laddar ner Funky Kingston, trots att inte ens Bootsy Collins och The Roots förmår förbättra den, och skiter högaktligen i resten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ger skivtiteln dig bilden av en förvirrad sökare som efter att ha suttit på alla svar plötsligt börjar tvivla? Föreställer du dig någon som prövar att bo i kollektiv hos radikala IT-miljonärer i Sundbyberg, inklusive obligatoriska genuskurser, innan han tröttnar och flyr till Lappland? I så fall kommer du rätt nära sanningen. Men inte hela sanningen. Efter att ha varit en av chefsideologerna bakom straight edge-rörelsen i Refused har David Sandström tagit krokiga vägar för att hitta sig själv, och häromåret ledde det en förvånande bra temaskiva om hans morfar ur ett regionalpolitiskt Västerbottenperspektiv.

Det är klart att den vägen till slut måste leda tillbaka till livmodern, eller åtminstone till föräldrahemmet, och nu har mamma och pappa producerat och gett ut sonens tredje soloskiva. Men hur osäker David Sandström än är märks det varken i hans stadiga och övertygande röst eller i hans musik, vare sig han vräker på eller är mera finstämd. Däremot är han privat, med rader som ”My maternal grandma, senile dementia, I find it hard to see her, of that I am ashamed”, samtidigt som låtarna alltid rymmer små och stora politiska ställningstaganden.

Kraftfulla Cocaine in Your Cola har metaforer som ”I’ll be the steroids in your cow, I’ll be the dolphins in your tuna”, och den söta popsången Let the Song Begin inleds med en gullig uppmaning att inte glömma kollegieblockets marginaler, som du är fri att använda för dina egna tankar. På skivans bästa spår och rakaste rocklåt The Sixties lyser allvaret igenom humorn, eller om det är tvärtom, i en halsbrytande konspirationsteori. ”The sixties never actually happened/I know ’cause I wasn’t there”. Men det finns ingen anledning att göra sig lustig över David Sandström. Hans musik är betydligt mer spännande än forne kollegan Dennis Lyxséns, och hans förvirring är betydligt mer tänkvärd än hans tvärsäkerhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden